90-94 Eftersänt (MNW)
Nu släpper MNW den första samlingen med Toni Holgersson och tack vare den kan man nu för första gången på flera år återigen lyssna på Tonis låtar från början av 90-talet. Orginalskivorna har inte gått att få tag på sen många år.

2005 gjorde Toni Holgersson come back efter tio tysta år med ”Tecken på liv”, ett album som fick ett varmt mottagande från både publik och press.

Låtarna på denna samling är hämtade från 4 av Tonis 5 album. Tre album gjordes på MNW och Lasse Englund producerade andra och tredje plattan, varifrån hälften av sångerna har hämtats. Övriga låtar kommer från de två albumen Toni gjorde på EMI, samt från Taube-samlingen 1990 och från Vilda fåglar, också 1990 på EMI.
Tonis texter handlar ofta om människans utsatthet och utgångspunkten är alltid hans eget liv.
I Lasse Englund har Toni sin ultimata uttolkare av känslor som inte går att uttrycka med ord. Lasses förvrängda gitarrljud tar över där språket tar slut. Ibland uppstår gudabenådade möten mellan låtskrivare och musiker, Lasse Englunds och Toni Holgerssons är ett sådant.

Mer att läsa om Toni finns i bookleten som innehåller en mängd bilder samt Tonis historia, skriven av Håkan Lahger.

Kvällen går mot natt. En journalist och en musiker går runt på Söder i Stockholm i jakt på en krog. De trampar minerad mark. ”Det finns inte en barstol där inte mitt namn är bränt” lyder en rad från musikerns senaste album. När de slutligen slår sig ner på en av det tidiga 90-talets hetaste adresser säger musikern att han inte sovit på ett och ett halvt dygn, och är skyldig restaurangen elvatusen kronor. Hårfrisören intill är en annan fordringsägare, han tvingas gå omvägar på stadens gator för att inte hamna i svårigheter.
Året var 1993 och Toni Holgersson var 27 år. När han i dag påminns om den där kvällen på Söder, ler han, och säger:
- Det var dom lyckliga dagarna.
1994 rasade allt och sedan fortsatte det att rasa.

Toni Holgersson är en resande. Han tillhör en folkspillra mitt emellan romer och svenskar. Resandefolket är en hemlighetsfull grupp på bara några tusen personer i det svenska samhället. Teorierna om var de egentligen härstammar ifrån är många. De resande har kallats tattare, vilket är en missuppfattning, man trodde att de resande var tatarer från Ryssland. Föraktade och bespottade har de levt i utanförskap, flyktvägarna har varit många, sång och musik en av de centralaste. Dragspelaren Kalle Jularbo var en resande, Toni Holgersson är en annan.
På grund av sitt ursprung visste Toni Holgersson tidigt att han inte var som andra. Ett stigma men också en frihet att göra vad som helst.
- Jag var ett riktigt ufo. Elvis var min stora idol. Jag gick på Fagersjöskolan och hade helt fel kläder och Elvis-frilla när alla andra såg ut som man skulle på 70-talet. Min mamma har berättat att jag fick svårt att andas när Elvis var på tv.

Missbruket började i de tidiga tonåren, sprit först, narkotika senare. Jag kände mig bekväm i det. Och blev det mindre bekvämt, så desto starkare droger, för då känner man sig ändå bekväm.
Runt 20-årsåldern hade han några år när han inte var beroende av sprit eller droger.
- Jag vågade varken supa eller knarka, jag mådde så dåligt psykiskt. Det var då musiken kom in i mitt liv. Det var där jag förverkligade mig och levde, det var det jag ville ägna mig åt. Jag fick skivkontrakt ganska snabbt och åkte ut på turné för första skivan.

Toni Holgersson trodde han var på fast mark men fick återfall med både sprit och narkotika.
- Jag kunde aldrig skriva när jag pundade. Mitt liv fungerade så att jag hade sex rena veckor när jag skrev, tränade och skötte mig, sedan kom sex månader när jag missbrukade. Jag missbrukade när jag turnerade och ibland även under skivinspelningar. Det höll ihop i några år.

Det blev tre album på MNW, ”Toni Holgersson” (1989) och ”Louise och kärleken” (1990), ”Zigenaren i månen” (1991). Sedan började han samarbeta med Kjell Andersson på EMI. 1993 års ”Blå andetag” tillhör ett av de mest betydande verken inom svensk kontemporär musik. Den är varken jazz eller rock, det är febriga bilder, repig fransk film noir och sprakande amerikansk technicolor. En ensam och berusad James Dean-figur vacklar gråtande runt i desperat jakt på ett anständigt liv. Året efter gjordes ytterligare ett album på EMI, ”Lyckliga slut”, och sedan verkade allt vara över.
- Jag slutade med musik. ”Lyckliga slut” blev en tröttare version av ”Blå andetag”. Den gick inte göra en gång till. För är livet ännu mer trasigt då skriver man inte. Jag trodde det var slutskrivet för min del.

Elva år senare sitter Toni Holgersson och spelar upp ett nytt album och berättar om nya sånger. Han är drogfri sedan ett och ett halvt år.
Han säger att han mår bra och det är svårt att inte tro honom.
- Det är inte så att jag går runt och upplever tillvaron som ett ständigt mirakel men det slår mig ibland, som en blinkning från livet att det är ett mirakel att jag lever och att det har vänt.

På nya albumet sjunger Toni Holgersson ibland så tyst att vi tvingas hålla andan för att inte missa någon enda stavelse. Den unge Holgersson skrek ut sin förtvivlan i försöken att gestalta sitt sönderfallande liv. I dag är smärtan outhärdlig, pojken har blivit en man som tröstar både sig själv och oss. Desperationen har gett vika för insikten, vrålet för viskningen. Toni Holgersson har aldrig sjungit bättre. Frågan är om han sjunger överhuvudtaget, han bara andas ut. Han har landat efter en lång resa, sätter sig ner och låter det komma. Utan åthävor, moget och med en befriande naturalism.
- Jag har haft en lycklig stjärna över mig den här gången. Det kan jag känna att jag haft i hela mitt liv men jag har valt att skita i den. Livet har varit ganska vänligt mot mig även om jag inte varit det mot livet.

Håkan Lahger, sommaren 2005

Diskografi (album):
Toni Holgersson (MNW, 1989)
Louise och kärleken (MNW, 1990)
Zigenaren i månen (MNW, 1991)
Blå andetag (EMI, 1992)
Lyckliga slut (EMI, 1994)
Tecken på liv (MNW, 2005)