| Kamera | ||
![]() |
|
|
| Biografi | ||
|
Bortom Stockholmsförorten Nacka finns platser man inte ens kan föreställa sig i sina mörkaste mardrömmar. Platser där självförtroendet undermineras av stänkmålade trappuppgångar och juckapalmer av plast. Platser där innevånarna inte ens blir belönade med den läkande känslan av att man har det riktigt jävligt. Ett trevligt helvete där femtonåringar ständigt försöker använda sina mopeder till att köra ihjäl sig med. I den här miljön insåg medlemmarna i Kamera i sin mörkaste ungdom att något stark krävdes för att döva smärtan och återerövra människovärdet – disko. Joakim Hjelm (sång) och Carl DeLorean (trummor) fann varandra tidigt genom de gemensamma intressena tjejer, hemortsförakt och snygga kläder. De började skapa musik som inte var rädd för stora gester och pampig patos, i en miljö där det ansågs vågat att bära skjortan utanför jeansen. Efter att ha lärt känna den rastlöse stilgurun J. Lukks (gitarr) och den dionysiske Olof Ålenius (keyboard) bildade de bandet Kamera våren 2000, och de fyra började skriva låtar och repa sig svettiga. Trots Kameras syntiga estetik är det i replokalen och live som bandet har hittat sin själ. De har spelat på överfulla klubbar i London och Stockholm såväl som för två personer i Mariestad. Livepubliken har fungerat som Kameras termometer. När alla dansade som vildar förstod Kamera att de famnade något stort. Och när till och med de lugna låtarna gav upphov till ett hav av tryckardans i sann mellanstadiedisko-anda visste bandet att de nått ända fram. Alla låtarna är Kameras egna. Jocke och Kalle stod för låtskrivandet i början, men numera har alla medlemmarna tagit steget in i låtlaboratoriet. Somliga låtar är stridsrop mot vardagens grovkorniga tristess, som dansbomben ”At work” eller ”(Town in a) Coma”, som tar upp kampen mot medelklassförortens grepp om kropp och själ. Andra låtar handlar om det mest lättillgängliga och samtidigt det svåraste man kan skriva om: kärlek. Fragile är till exempel en fanfar för skör kärlek i höstkläder. Liksom band som New Order utnyttjar Kamera mötet mellan det elektroniska och det organiska för att skapa magi. Gitarrer, piano och trummor samsas med elbrummande syntar och trummaskiner. Varma melodier möter svala syntvisslingar. Och mitt i allt detta ligger Jockes röst, klar som en österrikisk korgosses. Det självbetitlade debutalbumet har spelats in under sommaren
och hösten 2002 tillsammans med producenten och kompisen Björn
Öqvist. I egenskap av Kameras livetekniker såväl som
vän visste han lika bra som bandet vad allting handlade om. Resultatet
är ett vykort från den skimrande neonmetropol Stockholm egentligen
bara är när man kommer från en plats som känns
som ett par för trånga skor. När ens längtan bort
är större än Globen. |
||
| Länkar: | ||


