Samlade 1971-1976 (MNW)
I serien ”SVENSKA MNW KLASSIKER” släpps nu en ny samling med låtar ur Hoola Bandoolas digra låtskatt. Låtarna är hämtade från deras 4 album: Garanterat Individuell, Vem kan man lita på, På väg och Fri information.
Hoola ansågs under sin 5 år långa karriär, av många, vara Sveriges bästa popband och skivorna sålde i stora upplagor. Ledare och låtskrivare var Mikael Wiehe som skrev alla låtar (i stort sett) fram till ”Fri Information”, där även Björn Afzelius bidragit med ett antal låtar.
Skivan som innehåller 14 låtar avslutas med den långa episka ”Fred” som 10 år senare fick en ny renässans i Imperiets tolkning.
Innehåller dessutom ett 16-sidigt häfte med Hoola Bandoolas historia och låttexter.

Hoola Bandoola Band – historik av Håkan Lahger

Om ett enda band och en enda låt skulle få representera ett helt decennium så är bandet Hoola Bandoola Band, låten ”Vem ska man lita på?” och årtiondet förstås 70-talet. Hoola Bandoola hann endast ge ut fyra album under sin fem år korta karriär. Ändå går det knappast att överskatta denna orkesters betydelse, musiken lever vidare i generation efter generation och vissa textrader är så flitigt citerade att de lever ett eget liv bortom upphovsmännens kontroll.
Om Hoola Bandoola för många idag utgör inkarnationen av det som kallas 70-talets progressiva musikrörelse, så var det knappast fallet på den tid då det begav sig. Hoola Bandoola var inte typiska, de var atypiska i sin musikaliska perfektion och organisation. De var helt enkelt Sveriges bästa poporkester ett tag, så bra att till och med en högerytter som Stikkan Andersson ville ha dem i sitt stall. Stikkan kunde till och med bortse från deras politik för att han gillade deras musik så mycket. Hoola Bandoola Band var en sällsynt vacker och formfulländad blomma i 70-talets taggiga och vildvuxna musikflora. En undantagsorkester med inte bara en kvalitet, utan en hel rad exceptionella egenskaper. Först och främst hade de en kompositör och textförfattare, Mikael Wiehe, som skulle bli en av landets giganter i den kontemporära genren. Wiehes storhet stannar inte vid hans extraordinära begåvning som singer-song-writer, han är dessutom multiinstrumentalist och en skicklig arrangör.
Hoola Bandoola förfogade över två sångare, två frontfigurer. Björn Afzelius stod länge i skuggan av bandets kapellmästare men var faktiskt före Wiehe med att spela in en soloplatta. Naturligtvis som en effekt av att Mikael Wiehe hade Hoola Bandoola som avnämnare för sina sånger. Wiehe var ensam upphovsman till gruppens material (Mikaels bror Thomas Wiehe skrev förvisso ”Dansmelodi” på andra albumet Vem kan man lita på?) fram till Hoolas sist studioalbum Fri information, där även Björn Afzelius bidrog med text och musik.
Gruppens övriga fyra medlemmar var mer än kompetenta ”sidemen”. Gitarristen Peter Clemedson, basisten Arne Franck, klaviatur-spelaren med mera Povel Randén och trummisen Per-Ove Kellgren har förvisso inte hörts av på samma sätt efter Hoolas upplösning, som Wiehe och Afzelius, men utan deras lyhörda och inte minst disciplinerade spel hade Hoola Bandoola vartit blott ytterligare ett av alla de ”vilja-men-inte-kunna-band”, som 70-talets musikrörelse inte direkt led underskott på.
Medlemmarna i Hoola Bandoola Band var inte bara skickliga musiker som klarade att hantera de intrikata arrangemang och spännande orkestreringar Mikael Wiehe hittade på, de var dessutom utomordentliga sångare; lyssna och njut av stämsången och lägg även märke till de fräcka arrangemangsstölderna från Crosby, Stills & Nash.
”Keops pyramid” blir bara bättre och bättre med åren och det är högst begripligt att det är en av Thåströms absoluta Wiehe-favoriter. Sångens poetiska och elastiska text går att applicera på valfri historisk epok. Idag handlar den om EU-pamparna i Bryssel, om direktörernas fallskärmar, eller vad de för stunden väljer att kalla sina privilegier för att de inte ska sticka löntagarna för starkt i ögonen. För den som så vill kan sången handla om en socialdemokratisk minister som låter skattebetalarna betala sin kräftskiva eller en ÖB som bjuder sin fru på semesterresa ur samma kollektiva kassa.
Wiehe visade redan på debutalbumets ”Fred” att han behärskar konsten att bygga sånger som fjärmar sig popidiomet och istället närmar sig de klassiska symfonierna och körverken. Visst är ”Fred” gjord i skuggan av Beatles ”Hey Jude”, men det gör inte sången sämre. Det framstår fortfarande genialt att till dessa överjordiskt vackra klanger ställa svåra och kontroversiella frågor som ”Är det verkligen fred vi vill ha? … Är det värsta av allt krig?” De flesta tror att det är Imperiet som har gjort ”Fred” och det är synd, för Hoola Bandoola Bands dryga tretton minuter långa orginalversion är ett mer lågmält, men lika stort mästerverk, som Thåström & Co:s bombastiska smällkaramell.
Hoola Bandoola var de långsamma styckenas ambassadörer, det var i ballader och sånger i mellantempo som sångerna exekverades med maximal precision och elegans. ”Jakten på Dalai Lama”, ”Ingenting förändras av sig själv” och ”När man jämför” från det ojämna och experimentella albumet På väg är tre typexempel på hur väl det fungerar, när farten är den rätta för detta combo.
Hoola Bandoola valde att upplösa bandet efter 1975 års Fri information. Ett album, som i likhet med På väg, spretar. När det är bra är det dock mycket bra; ”Victor Jara”, ”Huddinge Huddinge” och Afzelius ”Juanita” är klassiker.

Hämtat ur Håkans Lahgers text i texthäftet till Hoola Bandoola Band ”Samlade 1971-1976.