Oh my god! What have I done? (NONS)
Med ett nytt och helt fantastiskt album i bakfickan ger sig Hell on Wheels ut i hetluften igen. Det har gått lite drygt två år sedan förra skivan "There is a Generation of Handicapped People to Carry on". Producerande Johan Gustavsson och Pelle Gunnerfeldt har tillsammans med bandet gjort ett lysande jobb. Singeln "It’s Wrong being a Boy" spelades flitigt i P3 (som bäst åttonde mest spelade låt) och videon visades i ZTV. Nya singeln "Halos are Holes made of Space" började spelas i P3 samma dag den nådde redaktionen.

Det låter rock, men det är pop.

Hell on Wheels är som ett gäng, som ett rövarband som spelar sin musik hårt och konstigt, mjukt och spretigt, och ibland också omtänksamt. De spelar för hitlistorna, för öltälten, för de märkligt möblerade singelrummen, och kanske också för något enstaka par som precis håller på att byta musiksmak. Själva säger de att de bara spelar på sitt sätt, att de inte anstränger sig för att knixa till det. Intressant blir det hur som helst.

Hell on Wheels är bara tre personer och de låter som en hel armé. Den gifta rytmsektionen Åsa Sohlgren och Johan Risberg står förenad och stödjer Rickard Lindgrens starka och ångestfyllda, ibland vill man säga falska, men det är den aldrig, sång. Men den är så stark, att det är svårt att förstå hur en så egentligen liten karl kan innehålla så mycket känslor och uttryck. Fast själv säger han att han har fått ur sig allting nu, att det ligger i låtarna. Lyssna själva.

Man tror först att det är ett nostalgiskt discobeat som kommer farande ur högtalarna när nya singeln går igång. "It's wrong being a boy" börjar hårt, men snart tas den över av mystiska körer, smärta popgitarrmattor och hårt uppskruvade trummor. Och under allt det döljer sig, precis som överallt annars på nya, andra skivan "Oh my god! What have I done?", helt vanliga poplåtar. Nio spår kort tappar den aldrig koncentrationen. Ibland kryper ett norrländskt, Popsicle-aktigt sound fram, men i slutändan det låter mest egensinnigt om Pelle Gunnerfelts (Fireside) produktion från Gröndal.

Tillsammans med Johan Gustavsson (Randy) är det han som har fått Hell on Wheels gitarrer att kränga och kännas live. Studioreglerna har varit hårda. Alla gitarrer är inspelade i en tagning. Sedan lades det mer tid på att tejpa fast kedjor på hi-hats, spela rytmer med verktygslådor och trimma ur sångstämmorna. Det här kan vara både den mesta seriösa och experimentella svenska inspelningen på länge.

Pop eller rock? Ibland kan Hell on Wheels vara ett indieband som spelar rock. Ibland är de ett rockband som spelar indiepop. Klart är också att det inte spelar mjuk, beatsmusik anpassad för nya barnstolar och mjukmedel som luktar Life of the valley. Svårt kommer någon att säga, men de allra flesta kommer att kalla det för vad det är - lysande.

Nästa steg? De pratar om att trummisen ska skaffa headset.